VINTERVITT

Snö

Lyssnar bakåt
efter orden som dolts för mig:

Önskar mig ett ord för
snötäcke
översållat av upprättstående kristaller
formade som mycket små vita granar
i en ändlös frostklädd skog
men också
på avstånd ser ut som
skogsharens vita vinterpäls
där den kurar hare vid hare
oändligt

Lyssnar bakåt
efter ordet på ett samiskt språk

Januari 2024

JULMIRAKLET

Det blev en sång

När det är frost över världen,
låt oss tända ljus och hänga stjärnor där vi går.

Det var en liten julhälsning jag skrev på Facebook strax före jul, berörd av världsläget, klimatkrisen, lågkonjunkturen och allt annat som tynger oss när 2022 lider mot sitt slut.

Men orden hängde kvar och ville växa till något mer. På annandagens morgon vaknade jag med en hel sångtext att skriva ner, sannolikt sporrad av att jag befann mig mitt i släkten under juldagarna och det därmed fanns tonsättare att tillgå. Min systerdotter Sara (författaren, ni vet, hon Lövestam) slog sig ner vid pianot och plötsligt hade vi gjort en julsång tillsammans.

Jag känner mig så otroligt tacksam för det där som ibland bara händer: att man gör något tillsammans, av pur skaparglädje.

Det var en välsignad jul, för att citera Karl Bertil Jonssons ömma moder (som jag inte är släkt med).

Min text finns här nedan. I ljudfilen kan du höra Sara och mig sjunga sången, som jag kallat ”Önskelista i juletid”.

1
Vi önskar oss julegröt:
Bjuda på mat som är salt och söt
Samlas kring ett bord med släkt och vänner,
Stärka en gemenskap alla känner

När det är frost över världen,
låt oss tända ljus och hänga stjärnor där vi går.
Orättvis och kylig är den,
vi borde ge varandra mer av det än vi förstår.

2
Vi önskar oss julefröjd:
Julsång med jublande tonartshöjd
Varma skratt och äppelröda kinder
Barnaögon med lyckligt tinder

När det är frost över världen,
låt oss tända ljus och hänga stjärnor där vi går.
Orättvis och kylig är den,
vi borde ge varandra mer av det än vi förstår.

3
Vi önskar oss julefrid:
Tända stearinljus att sitta bredvid
I trygghet med varandra, i varma hus
Medan stillsamt snöfall gör natten ljus.

När det är frost över världen,
låt oss tända ljus och hänga stjärnor där vi går.
Orättvis och kylig är den,
vi borde ge varandra mer av det än vi förstår.

Låt oss tända ljus och hänga stjärnor där vi går.

MÄSTER SKRÄDDARE

Visible mending

Jag såg inte hålet

Hur stort det var

Förrän jag vände mig själv ut och in

November 2022

Kreativitetens resa

Det kom ett lodjur med posten

Avin om ett brev att hämta ut förbryllade mig. Hade jag köpt något mer på Tradera, än de där hemstickade sockarna i fina ränder som skulle bli secret santa-klapp men som inte kom fram förrän lagom till trettonhelgen?

Det stod ingen avsändare på det lilla paketet, men så fort jag pillat upp ena änden och såg en virkad nos titta fram förstod jag vem det var ifrån. Om du har Instagram, leta reda på annasvirkstad och se vad man kan åstadkomma med virknål och ett stort mått kreativitet!

Anna Lindmark och jag är studiekamrater från tidigt 1980-tal. När jag flyttade in i ett rum på Edelviks folkhögskola i Burträsk, anlände min namne samtidigt till rummet mittemot. Det visade sig att vi båda skulle gå den tvååriga konsthantverkslinjen. Västerbotten hörde till bådas vår släkthistoria, fastän jag bara kom resande från Jämtland och hon ända från Dalsland. Lika gamla var vi också, och det femte vi hade gemensamt var att vi var prästbarn (just den detaljen var förresten mer betydelsefull än vad någon som inte är uppvuxen i en kyrkbänk kan förstå, men det tar vi en annan gång).

De där åren på folkhögskola var intensiva, med dygnet runt-åtkomst till ateljéer och nyckeln till lerförrådet i min hand. Ja, det där med nyckeln skedde inte genast, men med min passion för keramik (och antagligen i kombination med mitt tillförlitliga väsen) gavs jag med tiden detta förtroende, och det blev till mig man fick gå för att kvittera ut lera utanför lektionstid.

Det var intensiva år på andra sätt också, för oss som just skulle betraktas som vuxna och hitta oss själva i den färgsprakande miljö som en folkhögskola är, med sin fantastiska blandning av människor. En boost för självutvecklingen och en kickstart för vuxenlivet. Jag säger ofta till unga människor att om man har möjlighet att gå något år eller två på folkhögskola, då ska man ta den chansen!

Nu, i januari 2022, landade ett litet virkat lodjur hos mig, som en hälsning från Västerbotten. Anna blev kvar där, tack vare en annan elev på Edelvik som hon gifte sig med – sånt händer också på folkhögskolor. Att min keramikverkstad heter Lokatten hade Anna nyss sett när hon fått länken till den här webbplatsen, tillsammans med en nyårshälsning från mig.

Som ung drömde jag om att konsten skulle bli något mer än en fritidssysselsättning, bli mitt yrke. Jag blev visserligen grafisk formgivare, men styrde sedan in på helt andra vägar. Anna blev bildlärare, men har jobbat med mycket annat genom åren. Nu när vi närmar oss de 60 har vi en sjätte sak gemensamt: vi ägnar oss allt mer åt skapande igen, men vi gör det för vår egen skull och för att kreativiteten är en plats för återhämtning. Konsten är inget levebröd för oss och vi gör ingenting på beställning (men vi säljer en del av det vi producerar – annars skulle vi drunkna i våra egna alster). Den utvecklingen, från en önskan om att bli bekräftad som konstnär till att bara vilja vila i själva skapandet, den hör jag många kreativa personer berätta om; det är fler än Anna och jag som gjort den resan. Det är ett väldigt behagligt resmål att komma fram till.

2022-01-16

Den kreativa processen

Jag är flerspråkig när det kommer till kreativa uttryck, använder lika mycket bild och form som text för att få saker sagda. Ofta samverkar de. Inte bara så att dikter jag skriver och konstverk jag gör kan passa ihop eller tala till varandra. Det är också så att titlarna på mina verk i allmänhet utgör delar av verken.

Jag vet konstnärer som skapar först med sina händer och sedan bestämmer sig för vad verket ska heta. Visst gör även jag så någon gång, men det är verkligen i undantagsfall.

Jag vet också konstnärer som skapar först med sina händer och sedan frågar allmänheten vad verket ska heta! Det valet är så märkligt för mig. Det ligger liksom helt utanför min fattningsförmåga.

När jag får en idé börjar jag alltid med att skissa, och titeln kommer oftast i samma veva. Ja, det kan ha varit titeln som var själva ursprunget till idén, och alltså kom allra först. Men det händer ibland att titeln är svår att få fram. Jag provar formuleringar, blir inte nöjd, stryker, skriver om… Och till slut kan en i övrigt färdig skiss bli liggande i veckor, bara för att jag inte lyckas fånga in det jag vill säga i ett namn på verket.

Först när jag har formulerat titeln kan jag börja forma leran. Och titeln är med mig i formandet. Jag har den i huvudet, nästan som ett mantra, medan gestaltningen växer fram i leran.

En annan viktig del i min kreativa process är planeringslapparna. I allmänhet känner jag mig låst av alltför mycket planering, men just de här lapparna är nödvändiga. Det är väl egentligen mer av karaktären kom ihåg-lappar.

Som keramiker jobbar jag ju i olika faser. Först formar jag en mängd föremål som får torka. Sedan fyller jag en ugn med dessa. När de är brända ska alla delar glaseras samtidigt, och jag jobbar ju med många olika glasyrer. Sedan ska allt brännas igen. Och när det är gjort återstår mycket monteringsarbete, eftersom nästan allt jag gör kombineras med trä och andra material.

Med hjälp av planeringslapparna kan jag hålla reda på alla konstverk genom de olika faserna, så att jag inte glömmer något. Bara det att slippa röra upp en glasyr mer än en gång, i och med att jag har koll på varenda liten detalj som ska ha just den glasyren – det besparar mig tid och frustration.

Bilden är från min utställning i oktober 2021, då jag kortfattat beskrev allt detta på min whiteboard i verkstaden.

2021-11-26

KRAXARE

Nattdjuren

Det står snabeldjur med randiga ben

och äter snö på andra sidan gatan

En månskenspäls med morrhår smiter just om hörnet

Och några stora kraxare håller tyst på taknocken

I dunklet tar de sina skepnader, nattdjuren

Med ett språng

sällar jag mig till deras ickegemenskap,

lämnar stora tassavtryck i snön

Februari 2021

KÖRSBÄRAREN

Från idé till verk

Det var inte en korp eller någon svartkråka, det var en skata. Men den höll ett bär i näbben och den framträdde så där tydligt som det blir för mig ibland, att min blick blir som ett zoomobjektiv: avskärmad, fokuserad och skarp.

Jag var på väg till verkstan. På de hundra meter som återstod fram till dörren tog Körsbäraren form i mitt huvud, gestaltad inte som verklighetens skata utan som en av de svarta ”kraxare” jag omger mig med i fantasin. Några dagar senare fanns den i lera.

Första försöket blev inte bra, men det andra. Fågelkroppen måste sedan torka mycket långsamt. Den är visserligen ihålig, men för att kunna fästa benen i rätt vinkel behöver den vara stabil även inuti, så godset är ganska tjockt. Då spricker det lätt. Det gäller att få fukten att lämna leran sakta och jämnt, så att inte ytan blir torrare än det är på djupet, för leran krymper när den torkar. Innanmätet får ju inte plats om ytan krymper, det är då det spricker.

Den svarta fågelkroppen skulle inte glaseras, men bäret skulle glänsa rött. Det måste göras av en mycket ljusare lera, för att glasyren skulle komma till sin rätt. Man kan inte sätta ihop två väldigt olika leror, eftersom de krymper olika mycket när de bränns. Istället skulle bäret fästas i näbben av den smältande glasyren. Med andra ord måste fågeln ligga på rygg under högbränningen. Det var ju enda sättet att få bäret att ligga där det skulle, innan glasyren smält ut och sedan stelnat. Så en vagga att lägga fågeln i, på rygg, behövdes alltså också.

Den ursprungligen snabba idén, som kom som en plötslig ingivelse – liksom mitt i steget – krävde med andra ord en hel del tankemöda för att bli ett färdigt verk. Vilken härlig känsla det var att öppna ugnen och finna fågeln exakt som jag tänkt! Kroppen och underredet, alltså fötterna och stenen, passade också perfekt ihop när jag monterade dem med ben av trä. Det där kan man aldrig riktigt veta innan ett föremål är färdigbränt, för leran krymper som sagt och glasyren rinner – alltid händer det något!

Ingen mer än jag vet ju hur jag tänkt mig att det ska se ut i färdigt skick, så mindre avvikelser spelar egentligen sällan någon roll. Det är bara det att… Ja, att jag vet ju. Men Körsbäraren, den blev exakt som den skulle!

OCH SÅ NÄSAN

Vem ser du?

"En clown!” utropar vissa utställningsbesökare glatt efter att ha stannat till vid det här verket och undrat en stund. ”Det är ju en clown!”

Och så skrattar man lite och går vidare, nöjd med att ha löst gåtan.

Men någon kan stå tyst och betrakta bilden av sig själv.

SNÖVIT, BELLA och andra kor

Mjölk

Ladugårdsdoften som slår emot mig när jag kliver in i den lilla mjölkkammaren är varm och trygg. Jag kommer vid kvällsmjölkningen, korna står ännu i sina bås och bidrar med ladugårdsljud: de trampar, tuggar, fnyser. Det är kedjor som rasslar och farbror Olle som skrapar med något redskap mot betonggolvet

Egentligen är jag rädd för korna, de är så stora och de kan titta på mig från sidan med ögon som liksom vänder sig otäckt. Deras klövar bär upp tunga kroppar, jag vågar inte gå nära av rädsla för att bli trampad, och deras tungor är så långa och starka som om de vill sluka mig.

Men ladugården är ändå en plats jag tycker om. Jag står gärna länge så här precis utanför, i mjölkkammaren, och kikar in. Ifall någon frågar mig vad jag vill bli när jag blir stor – och det är det ofta någon som gör, det verkar vara den enda fråga vissa vuxna kan komma på att ställa till ett barn – så svarar jag bonde. Med det menar jag mjölkbonde, eftersom det är den enda sort jag känner till. Om man ska vara helt ärlig så är det nog det enda arbete jag riktigt förstår, och kanske är det just på grund av dess begriplighet jag kan se mig själv jobba i ladugården när jag vuxit till mig lite. Då kan jag hälla vit, varm mjölk från kärl till kärl, precis som tant Ann-Mari gör nu. Jag kan le mot grannbarnen som kommer för att hämta mjölk och försöka småprata lite, så som hon gör med mig.

Det är viktigt det hon gör, men det verkar inte så svårt att hantera mjölken. Däremot är det inte lätt att småprata med mig, jag svarar sällan mer än ja eller nej. Om jag vore lite mer talför skulle jag kanske berätta för henne hur mycket jag tycker om att vara i mjölkkammaren, att jag gärna står här och ser på medan hon utför sina sysslor, för jag är ett sådant barn som betraktar för att förstå. Hon kanske skulle ha blivit glad om jag sagt hur intresserad jag är. Men jag säger ingenting, varför tant Ann-Mari antagligen tror att jag bara vill bli klar med mitt ärende så fort som möjligt och springa och leka sedan. Hon säger hej och tillägger vänligt ”Så de ä a’Anna som hämta ida” och fortsätter sedan att göra det som måste göras innan mjölkbilen kommer.

Jag ställer min tomma mjölkhämtare av rostfritt stål – den som kommer att vara fylld i morgon – på den låga bänken under fönstret. Träet i bänken är grovt, grått och slitet, som allting i den här ladugården. När jag släpper handtaget faller det med ett vasst skrammel mot hämtarens sida, men ljudet blandar sig med annat stål som skramlar i mjölkkammaren och det är ingen som bryr sig om det.

Det står redan två fyllda hämtare med kyld mjölk på bänken. En av dem är lite mindre och liksom rund om magen. Den tillhör vår andra granne, som också hämtar mjölk här varje dag. Vi har en liknande, men den används oftare till bärplockning än till mjölk, för det är den vi annars bara hämtar råmjölk i, när någon ko har kalvat och vi får kalvdans till efterrätt. Den höga hämtaren med gult plastlock är vår vanliga. Jag är inte stor nog att veta att den rymmer tre liter, men jag är stor nog att kånka hem den.

Det känns riktigt bra att vara så stor, trots att hämtarens handtag skär in i mina händer och jag måste ställa ner den på grusvägen flera gånger och byta hand. En liten stund står jag och betraktar hönsen, som har sin inhägnad runt ladugårdshörnet, medan jag samlar mig inför uppgiften. Jag har redan hunnit gå en liten bit när farbror Olle spänner eltråden tvärs över vägen och släpper ut korna i hagen igen. Då vänder jag mig om och låter mjölken och händerna vila, medan jag tittar på när korna gungande lunkar ut ur ladugårdsdörren, över gruset och ned i gräset på anda sidan vägen.

Stina, Vega, Blanka – jag kan namnen på allihop. Jag vet till och med att den ljust bruna Britta är en jersey och Stjärna en fjällko med en vintergata av små svarta prickar i sin vita fäll, medan de flesta andra är SRB, alltså "röda", och de flesta av dem har horn. Men Vega har bara ett, hon hade brutit av det andra en dag när hon kom till kvällsmjölkningen. Det hängde löst och det rann lite blod, jag såg det själv. Det senaste tillskottet i flocken är en låglands. Hon heter Blenda och ser mycket exotisk ut på en jämtländsk ängssluttning, med sina stora fält av svart mot vit botten. Brokiga gungar de framåt i en ostyrig rad av individer. Ibland knuffas de lite med varandra på väg mot hagen, och någon som ännu är inne i ladugården råmar otåligt. När alla kommit över vägen häktar farbror Olle av eltrådshandtaget från kroken i ladugårdsväggen. Han kliver med sina stora stövlar, tar med sig tråden över vägen och stänger till om hagen genom att häkta fast handtaget i stängselstolpen. Jag ser att det är vad en bonde gör, och att det är viktigt men inte så svårt. Bara man inte är rädd för korna, och det ska jag inte heller vara när jag blir stor.

Nu tar jag i med mjölkhämtaren igen – en liten, liten bit från marken lyfts den när jag bär den i min hand – och traskar vidare. Vägen löper utmed kohagen, men än så länge står alla korna kvar i hörnet uppe vid ladugården. Det är bra, för nu måste jag gena över hagen. Det är bara en smal remsa kohage just här bakom vårt uthus, men jag måste krypa under elstängslet, få med mig mjölkhämtaren, hålla balansen bland grästuvorna utan att välta ut mjölken och så krypa ut under tråden på andra sidan utan att få någon stöt den här gången heller. Hela tiden har jag också min uppmärksamhet riktad mot korna som befinner sig femtio meter bort. Man vet ju aldrig vad de kan få för sig.

Mamma häller upp mjölken i ett par tillbringare och ställer dem i kylskåpet. När grädden flutit upp skummar hon av den med en sked. Det blir inte mycket grädde av dessa mjölkliter, men den som finns tas till vara. Mjölkhämtaren diskar hon inför morgondagen.

Vi äter mjölken till morgongröten, med lingonsylt. Vi dricker den kall och ibland om vintern som varm choklad. Men då tänker jag just inte på korna, då är det bara mjölk.

SVÄLTA RÄV

Sista sommardagen

En sista sommardag

Men bräken står som kvarlämnade svansar

efter rävungar som tumlat genom snåren

I september tror små rävar än

att tegelsopp och rönnens sura bär

och nyponen och löv och gräs

fått rödrävsfärg av vänlighet

För ännu vet de ingenting om frost

En sista sommardag

Ett sista hallon sitter kvar

September 2021

BLICKFÅNG

Skogens hjärtslag

Skogen är full av vaksamma betraktare. Ögon som följer mina rörelser, öron som vinklas mot ljudet av mina kängor i gruset. I övrigt bara en stilla djurkropp inne bland träden, ett hjärta som slår under pälsen.

Oftast ser jag dem inte, men ibland står där plötsligt en råget och fångar min blick i sin medan våra hjärtan slår i takt.

När Blickfång visades på min utställning Under eken, fastnade en kvinna för den här råbockens blick. Samtidigt bestämde sig hennes man för att köpa Körsbäraren. De båda verken skulle sedan placeras i samma rum, fick jag veta, men de kunde ju inte ta med sig dem ännu, eftersom utställningen fortfarande pågick. Kvinnan sa hej då till djuren innan hon gick, och tillade lite skämtsamt: ”Nu sköter ni er tills vi kommer!”

Det gladde mig mycket, att hon fann det så naturligt att prata med dem!

RÖRDROM

Naturlig natur

– Snart!

Säger forskaren och hennes röst är bara lite för gäll när den slungas ur TV-apparaten och träffar mina öron.

– Snart kan vi gå en virtuell skogspromenad genom att ta på oss ett par glasögon! Snart är bildupplösningen så hög att vi inte ser skillnad på en simulerad skog och en verklig! Snart kan vi få återhämtning genom digitala skogsbad! Visst är det fantastiskt!

– Nej.

Säger jag stilla fastän jag ville skrika det rakt ut.

– De där glasögonen duger inte mycket till, slösa inte mer pengar på dem! De kan ge mig en bild och de kan ge mig ljud, men de kan aldrig simulera återhämtningens kärna av nuet och evigheten:

Hur snöflingor smälter mot huden när jag står med ansiktet vänt uppåt och blundande tar emot dem.

Hur fjädringen i benstommen känns genom kroppen när marken är hård och frusen under mina steg.

Hur marken, efter vintern, ger sig och fjädrar i mitt ställe så att kroppen blir ömsom tung och ömsom lätt, och barr och kvistar vrider sig under mina skor.

Hur vinden plötsligt för med sig en oväntad doft i en pust som nuddar min kind alldeles lätt, men lite svalt mot huden, och kittlar min näsa med ett flyktigt frömjölsstråk.

Hur solvärmen i det torra gräsets strävhet känns i handen som tar emot när jag sätter mig ner, och kroppens vila mot växtligheten strömmar genom mina nerver i ett moment av hundraprocentig närvaro.

Hur mina lungor fylls, och töms, och fylls med skog.

Hur koltrasten prasslar bland fjolårslöven intill i sin egen hundraprocentiga närvaro, och ser på mig med sitt svarta öga i ett ögonblick av symbios mellan våra varelser.

Hur barkens skrovlighet känns under fingertopparna medan jag vet att under den finns skalbaggar och steklar och årsring innanför årsring, precis så många som just det här trädet har skapat med sin egen växtkraft, och saven stiger i det som inte bara är en bild av en yta utan ett träds hela liv och universum.

Hur försiktigheten tar mig i besittning när jag möter rådjurets blick och förstår att min upptäckarglädje är i kontakt med en pulserande avvaktan i den lilla getens hjärtslag.

Hur rördromens dova toner lyfter inifrån fågelns kropp och vibrerar inuti min kropp, samtidigt som solen plötsligt kastar ljus över den bleka morgonen och jag ryser av välbehaget eller om det är för att jag fryser.

Hur dimma känns att andas.

Hur min själ går in i en annan dimension, den självgående naturens högre existens.

Hur min förundran över allt detta fyller och svämmar över – förundran över allt som pågår och finns, utan att en enda människa rört vid dess tillblivande.

Precis så omöjligt är det att simulera det som verkligen ger återhämtning.

ÄPPELKVÄLL

Höst

Det finns i mig ett minne av en känsla, ett kroppsligt barndomsminne, som jag upplevde när jag var ute och lekte i de tidiga höstkvällarnas tätnande mörker. Den där sällsamma känslan av trygghet, som handlade om att jag kunde röra mig osynlig som ett lodjur mellan träden.

En kort tid varje höst gick det att uppleva. Det var en tillfällig anhalt i årstidernas växlingar, en period som följde efter den jämtländska sommarens dygnetruntljusa himmel. Den var till ända när den första snön föll och lyste upp jorden.

Däremellan rådde detta tillstånd av välvilligt omslutande höstmörker. Jag kände och betraktade det, andades in det, tillsammans med doften av jord och svamp, förmultnande löv och fallfrukt.

I verket Äppelkväll har jag försökt att fånga den upplevelsen. Jag kan förmodligen inte förmedla den till någon annan, men det fungerar för mig. När jag tittar på Äppelkväll stiger minnet av känslan fram alldeles tydligt. Jag känner hösten i min kropp, så som den kändes när jag var barn och lekte ute medan kvällen mörknade.